...kl. 03.30 vaknar jag av smärta i magen, ligger i sängen i en halvtimme, vrider och vänder för att hitta rätt ställning som kanske kan göra så smärtan ger med sig. Men nej. Ger upp efter en halvtimme och går på toa, intalar mig själv om att dom där jäkla järntabletterna gör mig stenhård i magen, nu ska jag sitta här tills skiten (bokstavligt talat) ska ut! Efter en stunds sittande så kollar jag ner, och där var det inge skit, men blod...skräck, förtvivlan och total rädsla. Men jag går ut försiktigt från toa, sätter mig vid datorn, kollar numret till Sunderbyn, går sen och väcker Göran..

"älskling, förlåt att jag väcker dig, men det kommer blod"

På två sekunder var han uppe och på väg ut genom dörren, fick bromsa han och säga att jag kanske borde ringa in först så det inte blir nå konstigheter, vill ju vara säker på att det är ok att komma dit.

Ringer och det svarar en dansk(?) kvinna, hon ställer massor med frågor; är du säker på att blodet inte kommer från analen? JA! Är du säker på att du vill komma in eller vill du avvakta? JAG KOMMER!

Göran är redan ute och skrapar rutorna på bilen, jag står i hallen och funderar på om jag ska ta med mig soporna på vägen ut, -äsch jag tar dom sen! 

Sätter mig i bilen och kör mot Sunderbyn, inte den roligaste och enklaste körningen, men vi tog oss fram och jag höll hastigheten hela vägen, duktigt va?!

Framme vid Sunderbyn vid fyra snåret på morgonen, går dubbelvikt mot akutingången, möts upp av nån sköterska (tror jag det var) som ringer och dubbelkollar så jag ska mot förlossningen, står dubbelvikt och väntar medans han ringer

-vill du ha en rullstol? Nej, inte det, jag kan gå, ingen fara med mig..*pust,flämt,stön*

Går genom kulverten mot förlossningsdelen och möts där upp av en annan sköterska, in på ett rum, lägga mig på en brits. 

-Vi ska kolla hjärtljuden på bebisen!  Ok, svarar jag.

In på toa, kissa i en mugg, tillbaka, kolla mera hjärtljud.

In kommer en ny sköterska

-Hej, vi ska göra ett ultraljud och kolla hur det ser ut! Ok, svarar jag.

In i ett nytt rum, kolla UL.

-Ok, säger sköterskan, ska ta några mått osv. kommer snart tillbaka.. hon går och kommer tillbaka

-Ok, säger sköterskan igen, jag ska vara helt ärlig, det är så att bebisen är på väg, jag har kontaktat ett team i Umeå och dom är på väg upp. Vi kommer antagligen inte hinna flyga dig ner till Umeå för det är viss risk att du kommer förlösas i luften och det vill vi inte. Utan vi kommer ge dig kortison, bricanyl sen även en annan medicin som gör att värkarna ska försöka bromsas upp. 

Min tanke är; åh nej, det var det! 

Tittar på Göran, hur går det? Hur känns det? Det är ok, det går bra.

Flyttas från en brits till en annan, tillbaka till salen och får då mätare på magen som kollar värkar. Ligger där och skakar som ett asplöv, bricanylen, och blir så småningom illamående. Det händer säger förlossningssköterskan, det är vanligt, ligger där och hulkar till och från medans värkarna fortfarande kommer och går.

Helt plötsligt hulkar jag till ordentligt, FAN, det händer nåt, det forsar nåt därnere...trycker på en larmknapp och in kommer sköterskan igen

-jaha, det är vattnet som gått, säger hon helt självklart

Jag kände mig som en idiot, hade helt glömt bort att det var en massa vatten därinne..

Ny sal, ny säng och fortsatt hulkande och värkande.

05.35 gick vattnet

06.22 kom bebisen ut

Vi hann knappt med, våran helcoola förlossningssköterska tog det lugnt, satt och käkade apelsin vid min fotända i väntan på nedkomst. Utanför stod ett team från barnavdelningen beredd på att ta emot bebis. Så när bebisen väl kom ut så sa det svooooosch så var bebisen borta lika fort. 

Efter ett tag så underade hon om vi hann se vad det blev. Nej, ingen aning. 

Hon gick och kollade, en liten kille som var lik mamma(?!) som dom lyckats intubera. 

Efter "grattis-fika" och lite uppfräschning så gick vi och kollade in honom, liten och illröd, personalen underade hur vi skulle ta oss ner till Umeå, för tyvärr skulle ingen av oss få plats i helikoptern.

-Öhhmm, jag får väl köra..

-ALDRIG, skrek dom i kör..

-Nehe, då får jag väl ringa och väcka pappa då

Sagt och gjort, ringde pappa;

-Hej pappa det är Karin, du, det är så att bebisen ville komma ut lite tidigare än vi räknat med, så vi befinner oss i Sunderbyn just nu. Dom kommer flyga ner honom med helikopter till Umeå så vi skulle behöva skjuts dit och sen om jag kan få lite kläder och tandborste osv.

-Jaha ok, det går bra!

-Tack! 

Min pappa är lugn i sånna här situationer, även jag och Göran, mamma däremot som ringde upp en stund senare var det lite värre med. 

Så dom kom till Sunderbyn, fick se vårat lilla hjärta, och sen så bar det iväg mot Umeå, ungefär samtidigt då kom personalen till Sunderbyn och hämtade honom...

Första bilden  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Pulkbild från förra vintern. Finkläder. Sommarens roligaste; bärplockning i trädgården. Kan själv klättra och sätta sig. Jordgubbar och grädde är nam-nam. Hästskoj. Första gången på utebadet. Inskolning på dagis. Då och nu. Höstfix i trädgå...

Minimannen har somnat i vår säng, ska snart lyfta över honom till hans egna säng. Tror dessutom att jag får sängen för mig själv eftersom Göran somnat på soffan, nice! ;-)...

Imorse så bestämde jag mig för att jag och Jamie skulle prova på babysång på biblioteket, jag som vanligtvis är livrädd för nya saker tog mig i kragen och packade ner mini i vagnen. Som tur är så är man ju bekant med hon som håller i sången så det kä...

Efter lite gröt, lite äppelpure och ersättning så var det tack och god natt igen. Verkar som jag får äta frukost själv idag, inte lätt att vara mamma ;-)...

Passar på att försöka skriva ett inlägg innan minimannen vaknar, får väl se hur det går, tar väl flera timmar innan jag är klar med det här inlägget annars.   Här flyter då allting på, jag kan inte klaga, Jamie sover, äter och beter sig som vilke...