Alla inlägg under mars 2012

Av Karin Larsson - 25 mars 2012 23:45

Välkommen till dagen då Karin fick ett hysteriskt skrattanfall.

Samma rutiner som dagen innan, upp i ottan för att Jamie skulle inhalera, tvätta, byta, väga, tempa. Allt som vi gjort i Umeå, fast utan övervakning, nu var vi övervakade, men det ger med sig längre fram. Mamma och pappa kom förbi och hade med sig köttfärspaj till lunch, så gott, tack! Sen förflöt dagen på i vanlig ordning, pling, knack sköterska, pumpar, pling, knack sköterska…

När Göran skulle byta på Jamie så for han ner i saturation, jag satt och pumpade på sängen, knack knack

– det plingar?!

- Ja vi byter blöja, svarade Göran.

Sköterskan – Jaha, stannar och tittar.

Göran visar snällt upp bajsblöjan om hon nu misstrodde honom.

- Har ni bytt plats på saturationsproben?

 – Nej inte det, jag fixar det, säger Göran.

Sköterskan – öhmm, får jag göra det? Göran – om du vill?! Sköterskan – Ja det är ju liksom vårat ansvar.

Jag ”dog”, jag började tokfrusta och skratta bakom skynket där jag satt och pumpade. Kan tillägga att tårarna rann och jag satt och slog mig i huvudet med en nalle


För er som inte är med på varför så ska jag förklara.

Att byta plats på saturationsproben var vardagsmat för oss i Umeå, att vi inte fick göra det här var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Det kändes som att vi inte fick göra någonting själva och var ständigt övervakade. Mamma tyckte att det var dags för mig att lämna sjukhuset och drog iväg både mig och Göran till heden för att ta en fika hos Viveka. Tack och hej sjukhus, hallå verkligheten utanför sjukhuset. Det var nog det bästa jag har gjort på länge, i Umeå vart det sällan att jag ens tog mig ut för nåt så enkelt som en promenad, 10 veckor instängd och inte sett sitt hem eller sina vänner på flera veckor kan göra vem som helst galen. Och jag var där, galen är verkligen det rätta ordet. Mycket skönt var det att iaf se en värld utanför, fikade hos Viveka och fick även spela Bingolotto, det där som var rätt vanligt förr i världen. Det var skönt, helt underbart och jag kände mig lättad sen när vi väl kom tillbaka till sjukhuset igen. 

Av Karin Larsson - 24 mars 2012 23:45

Morgonen efter ankomsten vart vi väckta av att det var dags för mediciner klockan 08.00, då skulle det inhaleras och därefter vägas och tvättas, dvs dom rutiner vi har haft på kvällarna i Umeå är som bortblåsta här, nu ska vi väga på morgonen inför ronden. Inte kul, vi är inga morgonmänniskor, inte ens Jamie är det, när man kliver upp tidigt och tittar på honom så ligger han fortfarande och sover, så när man ska börja byta blöja på honom så kvider han och ser otroligt missnöjd ut, stackars barn.

Jamie låg i karantän, vilket vi inte förstod vad det innebar, så stannade vi snällt kvar i rummet. Matning var tredje timme däremellan se på tv, mamma och pappa kom förbi och var med oss nästan hela dagen, pappa och Göran fixade käk från en pizzeria i Gammelstad. Dagen fortsatte i samma spår som under fredagen, en himla massa spring, så fort Jamie gick ner i saturation knackade det på dörren och in kom en sköterska. Hela dagen fick vi förklara för varenda sköterska att det är ingen idé att komma springande för varje grej han gör, han går ner i saturation när han tar i för att bajsa, eller börjar hicka osv osv. Tillslut vart jag less och slutade röra i Jamie överhuvudtaget för att bara få lite lugn och ro.

När vi skulle byta blöja så gjorde man det så snabbt och enkelt för att han inte skulle dippa i syresättningen.

När kvällen kom dök Anna upp för att umgås en stund, hade ju inte setts sen i Januari, tänker inte skriva exakt vad som hände under den tiden men i enkla drag så var jag inte överens med den som jobbade här just då, vet även att vi var fler som reagerade, nå ja, inget sagt inget grin. När Anna for så följde jag med ut och träffade Mina, Annas hund, har inte sett henne på flera månader, vet inte om hon blev glad av att se mig eller sin matte, men jag tar åt mig hihi.

Av Karin Larsson - 23 mars 2012 23:30

Nu så, vi har landat i Sunderbyn...


Tidigt i fredags så vaknade jag av att mobilen ringde, det var sköterskan i Jamies sal

– Du tyvärr har jag dåliga nyheter

Allt som gick igenom min skalle var att nu håller Jamie på att dö

– Du får inte plats i planet

– Jaha, var det bara det, men det är inga problem det löser sig

Kände lugnet och började mina vanliga morgonbestyr, en kvart senare ringer det igen

– Du det blev fel, du får visst plats i planet men inte i ambulansen, men vi fixar en taxi åt dig!

– Öh, ok, tack

STRESS!

Kastade i mig frukost, kramade Helena som tagit sig upp tidigt för att säga hej då åt mig, sen upp och vänta in transporten.  Jamie låg redan i transportkuvösen och fick mat, så efter lite fix och donande från läkare och sköterska som skulle med i transporten så bar det iväg mot flygplatsen.  När vi kommer fram till planet så visar det sig att det är en dubbelbokad transport, men eftersom barn går före så fick den strokeskadade patienten vänta i flygplansterminalen och Jamie lastades in istället.


 

Lastad och klar i Umeå

   

Planet som tog oss norrut.


Några kapitel i Camilla Läckbergs senaste bok (dvs. ca 30 minuter) så landade vi på kallax, där väntade en taxi åt mig i vanlig ordning så jag for före ambulansen. Det visade sig att dem inte hade koll på transporten i Luleå heller, för i den ambulansen satt en karl som skulle åka ner till Umeå, han fick snällt hoppa av båren och sätta sig i framsätet på ambulansen i väntan på att få åka in i flygplanet. Snacka om att det är lika bra kommunikation inom denna värld precis som på ett annat företag som jag är bekant med hehe... I taxin mot Sunderbyn så satt jag och log som en solstråle och vädret var underbart, jag kände igen miljön och jag skulle komma närmare hem, det kunde inte bli bättre. Väl framme så vart jag visad runt på avdelning 56, först fick jag se rummet som vi skulle bo i. Tydligen skulle vi från och med nu bo tillsammans med Jamie, en säng typ 110 bred, en liiiten garderob, en liten "byrå" en fåtölj, ett litet runt bord och en vägg tv. Förutom möblerna så fanns Jamies vattenbädd, CPAP-maskin och ett skötbord likt det i Umeå. Jo en toalett med dusch och duschdraperi !!! Duschdraperi fanns inte i rummet i Umeå, det var den enda saken man kunde sakna men ändå inte riktigt behövde. Resten av avdelning var väl inte så mycket mer, ett litet fikarum, ett bord med fyra stolar, en micro, kyl, frys, två kokplattor, soffa, soffbord och även här en vägg tv. Hann se så mycket för precis då kom dem med Jamie och installerade honom från transportkuvös till sin säng. Resan hade gått bra, några dippar men inget konstigt. Lyckan var total, jag och bebis i samma rum, det kan inte bli bättre. Jo det kunde det väl visst det, jag hade glömt bort att han är uppkopplad mot en skärm fortfarande som visar hur han mår, problemet med skärmen i vårt rum är att 10 % ljudvolym är värre än någon väckarklocka som jag hört, skärmen är felanmäld med fortfarande inte åtgärdad i skrivande stund. Vad som visade sig var att dem har det gamla möss-systemet här, om ni tittar på bilder från när han kom ur respiratorn senast (27 februari) så ser ni hur det ser ut, det innebär att dem får grisnäsa, näsan blir upptryckt och kinderna får sig en törn av remmarna som håller fast allt. Sköterskan som var med från Umeå ringde ner och bad dem skicka med det nya "systemet", som Jamie har haft, med Göran.

Efter mycket pyssel och donande var Jamie installerad och vi vart ensamma i rummet för första gången, det var helt otroligt att få vara själv med honom för första gången, bara han och jag. Nu höll ju inte det i sig särskilt länge eftersom det vart ett jäkla springande fram och tillbaka för att kolla och fixa det ena och det tredje. När jag väl satt mig ner och pumpade ramlade det fortfarande in sköterskor och skulle kolla nånting, så mycket för lugn och ro under pumpning. Vid fyra snåret så kom äntligen Göran och pappa med alla grejer från Umeå, insåg att det var inte mycket vi skulle få plats med här så pappa tog med allt hem till sig så fick vi meddela det vi behövde till senare.

Vid lunchtid då Jamie skulle ha mat så skulle jag kolla sonden i vanlig ordning, något som vi gjort sen vi började mata Jamie i Umeå, sköterskan höll på att få hicka eftersom jag skulle kolla själv, jag fattade ingenting, tydligen var jag tvungen att få en delegation för att kolla sonden och mata via sonden, öh jaha, jag har ju gjort det här i tre veckors tid, men visst. Samma sak för Göran när han kom, dom var tvungen att kolla att vi kunde kolla sonden. Löjligt men en säkerhetsåtgärd förstås, från att ha haft tilltro till noll tilltro på några timmar. Nu har vi iaf tillåtelse att ge vår son mat och mediciner. Tänkte även hämta mat åt honom, men se det fick jag inte, det ville dom göra åt oss. Nå ja, jag rättar mig efter pipan, som vanligt. När dagen börjar lida mot sitt slut så börjar jag inse att det kommer blir jobbigt om vi ska upp två gånger under natten och ge honom mat, men vi kunde tydligen be om hjälp med det, så vi kom överens med nattpersonalen att dom tog matning vid tre och sex, det innebar dock att medans vi sover så kommer det in personal i rummet och matar honom medans vi sover bredvid, det enda som skiljer oss åt är ett draperi. Inte särskilt privat men vi får snällt ta och acceptera läget. Vi tog oss igenom första natten, vaknade självklart av att det kom in människor under natten, men jag var så trött efter allt under dagen så jag la mig bara tillrätta och somnade om. 

Av Karin Larsson - 21 mars 2012 16:10

Jaha, då var det bestämt!

I måndags så kom läkaren och tyckte att det var väl dags för oss att börja flytta till hemsjukhuset, dvs Sunderbyn. Hon tog kontakt med Sunderbyn och idag är det ett faktum, på fredag lämnar vi Umeå! Som ni då förstår så börjar Jamie vara ganska stor och duktig, han behöver bara CPAP för att andas och allt annat sköter vi om rätt bra. Vi ger han mat och mediciner, Göran fixar inhalationsmedicinerna han ska ha, vi tvättar och byter blöja och nu kan vi även bada honom bara vi får lite hjälp av en sköterska. 

I måndags blev han 32 graviditetsveckor, fasikens vad tiden har gått fort, det innebär att på lördag är det 10 veckor sedan han föddes på Sunderby Sjukhus. Vägen sen dess har ju vart upp och ner och den är långt ifrån över, men det känns som att vi är på god väg nu. Just nu längtar jag bara tills han slipper CPAP, då är det bara syrgasgrimma och då är det lättare att ta med honom, låna en vagn och gå runt lite.


Vid måndagens  vägning och mätning kom han upp i:

38 cm lång

1618 gram tung och

26,7 cm i huvudomfång





I måndags vart det synundersökning nr 2, den gick mycket bättre, därför är det en mörk bild på honom här, ville bara visa honom för mormor och "extra mormor" i bodyn som dom köpt åt honom.





Så här snyggt vart det med filten som han fick utav släktingarna på sin pappas sida. Alla sköterskorna har vart och tittat och klämt på filten, dom tycker den är jättefin!  


"Har ni sett att jag kan le"  

Jag väntade in länge på att han skulle le och plötsligt så kom ögonblicksbilden!


Nu har Göran redan börjat att packa väskan med kläder, den är proppfull och väger en hel del. Då var det bara resten av vårt boende, tror vi behöver ett släp...

  

Av Karin Larsson - 16 mars 2012 16:23

Jag börjar nog med mig själv tror jag...

Satt för en stund sen uppe i salen då det kommer fram en sköterska, som aldrig haft hand om Jamie så vitt jag kommer ihåg, och pratar om allt möjligt. Sen säger hon att hon hört att jag bloggar, visst svara jag, "du skriver väl inte sköterskornas namn?!" Nej jag försöker undvika det svarar jag, vilket är helt sant, jag försöker undvika det. Hon mumlade på nåt om att någon tagit illa upp om vad jag skrivit. 

Jag fattar ingenting, så nu har jag läst igenom allt, alla inlägg och kommentarer och försökt rensa undan allt som råkar ha namn på sig och så vidare. Men varför kommer inte vederbörande sköterska till mig och säger nåt då? Varför skicka en budbärare? Jag har ingen aning om vem som tagit åt sig, och om någon har gjort det ber jag om ursäkt, inte meningen att det skulle bli fel. 

Jag tycker om alla sköterskorna här, det är faktiskt sant, man borde egentligen inte gå ihop med alla men jag gör det. Alla är ju sig själva och det känns bra, visst, jag kanske inte alltid håller med om allt dom säger men wtf, det är bara att gilla läget. Jag vet att sköterskorna inte är till för mig, det är inte mig dom är där för, det är för Jamie, dom ska se till att han mår bra tillsammans med övervakning av läkarna. 

Fick iaf dåligt samvete av det här, inte meningen att någon ska känna sig uthängd, den här bloggen är egentligen till för Jamie men även som en dagbok för att jag ska komma ihåg allt som händer. Så nu sitter jag här istället med dåligt samvete och känner mig nedstämd och ledsen. Så mycket för TGIF och en fredag som började bra...

Av Karin Larsson - 15 mars 2012 21:49

Jag klantar till det genom att inte skriva varje dag, därav så blandas dagarna ihop en del, men jag ska försöka att uppdatera er så gott det går.

Kom på att jag glömt att skriva om att han har haft sin första ögonkontroll i måndags, en mycket otrevlig undersökning om jag får säga det själv. Den går rätt snabbt till om jag förstod sköterskorna rätt, ett tag innan koll så droppar dom nåt i ögonen så pupillerna vidgas, sen så spärrar dom upp ögonen med nåt redskap och kollar hur det ser ut. Enligt mig så låter det som hämtat ur A Clockwork Orange, vilket ger mig ont i magen. Det hade iaf gått bra att kolla det ena ögat, men det andra däremot gick väl inte så bra, han vart skitförbannad för att dom höll fast honom, gick ner i saturation (syre), dom drog upp syrgasen 100% men det vart väl inte bra så dom fick avbryta helt enkelt. Nästa vecka är det dags igen för kontroll nr 2, hoppas det går bättre.


Jag hade blivit tillfrågad om att bli bröstmjölksdonator och snäll som jag är så tackade jag ju ja. Så under förra veckan så har jag lämnat blodprov, lungröntgats samt lämnat avföringsprov. Det sistnämnda var det jobbigaste. Nu har svaret kommit att jag är godkänd iaf, gissa vad som händer då, jo jag börjar ju typ sina, mina gigantiska produktion har halverats och jag känner panik. Igår så satt jag och googlade om olika tips på hur jag kan göra för att öka produktionen igen. Hittade nåt om amningste samt en egen brygd innehållande fänkål, kummin och anis, just nu provar jag saft i mängder och regelbundna pumptider, jag säger bara blä va tråkigt och segt det här är.

Hoppas det ger med sig och att produktionen ökar av sig själv snart igen. Får en känsla av att det kan vara stressrelaterat, det är ju bara en teori, men eftersom jag tror stress utlöste en förlossning på tok för tidigt så varför ska det inte även hämma mjölkproduktion. 


Lilleman växer så det knakar, viktmässigt alltså, han går upp upp upp i vikt. Här ska ni få se vad jag menar:

10/3 - 1312 g

11/3 - 1339 g

12/3 - 1380 g

13/3 - 1408 g

14/3 - 1450 g

15/3 - 1496 g


Igår den 14:e så fyllde han 2 månader, vart har tiden tagit vägen?! Det beror nog på att vi sköter om honom så pass mycket just nu så är varje dag är schemalagd...

Han hade även fått brev igår från Denise, han tackar jättemycket för kläderna och dom har redan kommit till användning!


Tack snälla Denise för kläderna! 













   

På jämna dagar får man flagga

här är även Jamies två första gosedjur

den lilla bruna som är en skyddsängel och

den vita vars tröja nog börjar vara i lagom storlek för honom


 


I övrigt så blir det inte så mycket mer som händer här, det är mest samma sak, vilket även sköterskorna tycker, han sköter sig så pass bra att dom inte har nåt att göra

*gilla*

Av Karin Larsson - 12 mars 2012 23:15

Vecka 31, helt otroligt, han är alltså i graviditetsvecka 31 även kallad gestationsålder. Höll på att försova mig imorse till morgonmatningen, det kommer verkligen inte bli bra det här, nån dag kommer jag försova mig och jag kan tyvärr inte lita på att Göran väcker mig. Har dessutom vart så trött dom senaste dagarna att jag sover mig genom nattpumpningen också, inte bra. Det blir ingen flytt till ny sal än, nattpersonalen hade tyckt att han inte verkat helt nöjd under natten så därför vill dom behålla honom ett tag till, inte mig emot, men läkaren sa att om det kommer nån bebis som behöver intensivvård så är han den första att lämna salen, men än så länge verkar det lugnt, tack och lov!

Vi har tvättat, vägt och mätt idag så nu är han *trumvirvel*


36 cm lång

väger 1280 gram

och har ett huvudomfång på 26 cm

Mammas stora kille!!!

 


Sen satt jag och matade honom i famnen, så underbart, kunde ju inte låta bli så det blev även en del nynnande och sjungande. Repertoaren vart rätt bred, dom som känner mig vet att jag är lite av en vandrande jukebox.

Sov lilla Totte, Videvisan, Ett gammalt fult och elakt troll, Trollkarlen från Indialand, Blåsippan, Madrassen i tamburen, Underbart är kort, Bedårande sommarvals m.m

   


Sen bäddade vi ner vår sötnos och sa God Natt 


 

Av Karin Larsson - 11 mars 2012 23:15

Varje helg då mina föräldrar är här så är det veckohandling på söndagar, vi har tillgång till bil och har därför lättare att storhandla. Det som har vart drygt är att man inte har nån aning om hur mycket man ska handla varje gång, för man vet aldrig hur länge till man blir här, i början var det iofs rätt självklart, vi kommer vara här i minst 10 veckor, nu börjar dom veckorna ta slut. Jamie vart 8 veckor igår och snacket om att byta sal och Sunderbyn gör att det känns som att det bara är en tidsfråga, själv gissar jag på månaden ut, observera gissar!

Jag pallrade mig iaf upp till åtta-matningen, segt som fasikens, men vad gör man inte. Dom började ju påpeka att man kan hålla i honom kortare stunder i helgen, men jag har inte repat mig mod än att bara ta upp honom och stå bredvid sängen. Göran provade att sitta i kängurustolen och mata honom liggandes på armen igår, det hade väl vart lite svajigt i matningen, men tydligen hade det gått bra på kvällen då min pappa satt med honom. Det ser lite annorlunda ut att sitta med honom i famnen, det känns som en "riktig" bebis då, tidigare var det så bråkigt med slangar och allt men nu är det ju hur lätt som helst egentligen att bara ta upp honom. 

På kvällen vart det i vanlig ordning att tvätta, imorgon däremot så är det dags för vägning och mätning, spännande att se om lillhjärtat har växt nåt.





Pappamys!




Detta är bodyn han fick av min moster och Leffe,

liiite stor än men han växer snart i den!  

Presentation


Livet med Jamie
vår son född prematur i v. 22+5
Jag hoppar lite tidsmässigt, så det kan komma inlägg ifrån Januari som jag skriver nu i februari, tar lite tid att komma ihåg allt som hänt.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5 6 7 8 9 10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards