Sitter på sjukhuset och tittar på "Född 2010", kanske inte det bästa programmet på tv men jag råkade fastna. Kommer in i ett avsnitt i serien då en kvinna och en man precis är på BB och ska få sitt 5:e barn och nånstans mitt i den episoden så börjar jag grina, tårarna bara forsar ner, jag inser att deras bebislycka är något som jag kanske aldrig kommer få känna. Pappan står och gråter, mamman är helt utmattad efter förlossningen och glädjen som utspelar sig i salen är total. Fy va jag känner mig snuvad på det. Helt sjukt vad avundsjuk man kan bli.
Har sagt det att jag hade mer än gärna tagit bristningar, stygn och hemorojder än att måste gå igenom det som man går igenom.
Den totala avundsjukan som slår till när man ser andra kvinnor med sina stora magar, att se föräldrarna som går hem från BB med sin bebis, det finns inget som gör så ont att se andras lycka, fast jag egentligen unnar dom den.
Jag kan verkligen inte önska min värsta fiende (om jag hade haft nån) att gå igenom det som vi går igenom och även redan gått igenom. Vi har verkligen kommit en bra bit på vägen, men vi är inte färdiga än. Vårt liv med Jamie kommer innebära flera sjukhusvistelser, det räknar jag med, även en hel del tester och undersökningar eftersom han är ett extremt prematurfött barn.
Nu har jag fått avreagera mig en liten stund och ventilera mina tankar.
Nä nu måste jag fixa en tekopp och försöka hitta nåt roligt att se på tv istället...
Lisa
10 april 2012 22:36
mm.. vi kanske får leta oss fram till den där babylyckan på ett annat vis. När man sitter där hemma i soffan med bebisen i famnen och är utskriven från sjukhuset, då kanske man vågar känna lite på känslan.. om man hittar den bakom all sorg!
http://prematurmamma.bloggplatsen.se
Karin Larsson
10 april 2012 23:52
Mmm, det kommer nog ta ett tag innan man vågar känna efter, sorgligt men sant..
elli
10 april 2012 23:17
ni är duktiga som kämpar på, jag hejar på er! :)
Charlotte
11 april 2012 01:54
Känner exakt samma sak och det gör så ont då man inser att man missar så otroligt mycket! Vi får hoppas att vi får känna lyckan senare! Hoppas vi ses när ni kommer till Umeå igen! Hälsa Göran att Lars saknar deras pappa stunder uppe på avdelningen ;)
http://annacharlottesvensson.blogg.se
Therese
11 april 2012 11:24
Du satte ord på PRECIS det jag också känner och tänker! Hade kunnat varit jag som skrev det där. Avundsjukan och sorgen över att veta att man kanske aldrig kommer få uppleva den där lyckan som man trodde att man skulle få känna. Man önskar som sagt inte ens sin värsta fiende detta, men det är en slags tröst ändå att veta att det finns fler som går igenom samma resa. Man är inte utvald att ensam gå igenom denna tortyr. Kram från Therese (som var i Umeå samtidigt och som smygläser här lite då och då) :)
ida
11 april 2012 11:52
Jag känner verkligen med er. Det går ju inte att föreställa sig hur det känns, men att det kan vara oerhört påfrestande är det ingen tvivel om. Får ni något stöd? Någon att prata med? Det är alltid vrå om man kan få prata med någon som är utomstående.
Massor med styrkekramar
en till prematurmamma
11 april 2012 11:58
Känner precis likadant fortfarande ett år efter förlossningen. Min dotter och jag var på neonatalen ett tag tills hon vägde drygp 2,5 kg och vi fick åka hem. Än idag måste jag låtsas vara glad när vänner får bebis, och jag tvingar mig att vara tyst och inte säga något olämpligt när de klagar över sin stora mage. De fick i alla fall vara gravida. Vad fick vi? Platt mage och pytteliten bebis boende på sjukhus första månaderna när alla andra får vara hemma, skapa rutiner och gosa. Jag tror inte vi någonsin kommer över dessa känslor. Idag vägrar jag skaffa fler barn också, jag vill gärna ha ett friskt barn och känna att jag duger men jag vet att det smartaste är att må bra själv först. Och då planerar jag inte barn utan enbart den älskade flicka jag har nu och så börja arbeta snart. Men känslorna av avundsjuka kommer vi nog aldrig över, vi lär oss bara överleva och låtsas.
Åsa
11 april 2012 16:13
Kraam på dig Karin, jag blir alldeles tårögd när jag läser. Hoppas kunna komma förbi och kramas på riktigt snart, men en långdragen snuva har satt stopp för det:(
Tanna
11 april 2012 19:57
Jag upplevde att jag också blev snuvad på babylyckan, graviditeten fast jag gick till v 31. Men vet ni vad ? En dag så upptäckte jag att jag bara var så otroligt lycklig och bebislyckan var här ! Trots att bebis hade varit med oss ca 5 månader. Och nu när lillskrutt är snart 11 månader, har man nästan glömt bort hur det var att bo på sjukhus. Ok, ni lever på sjukhus bra mycket längre än vad vi gjorde och det går inte jämföra bebis v 23 och 31. Men om ett år kommer ni vara på en annan plats i livet och allt kommer kännas annorlunda. Långt svammel det vart..... Hoppas du fattar vad jag menar. Sötunge ni har ! Goa kinder !
http://tannaodevil.blogg.se
Elin
11 april 2012 23:11
Det kan jag tänka mig att du känner dig snuvad på den där vanliga förlossningen, skulle aldrig i hela världen vilja gå igenom det ni har gjort och jag är mycket tacksam över att jag fött fyra "färdigbakade"barn (kan man säga så) och man kan aldrig förstå hur det är att föda för tidigt! kramar till er alla!
http://livtaget.blogspot.com
Karin
15 april 2012 22:55
Jag tycker ni mammor äger. De ni mammor går igenom är ji ju 'ingenting' jämfört. Jag är så imponerad. Jag hoppas allt kommer gå bra och att du om ett tag inser hur fantastisk du är som klarar detta inkl din kille såklart. HEJA
/ Karin, mamma till Märta och Billy
Linnea
19 april 2012 21:46
Kämpa Karin, Kämpa!
Det är okej att känna som du känner! Så otroligt duktig och stark är du =)
Ewa
6 maj 2012 21:38
Hoppas allt är bra med er. Var så länge sedan du skrev. Blev orolig. Känner inte er men ert öde berör.
Julia
15 maj 2012 22:01
Hur mår ni?! Var så länge sedan du skrev att jag blir lite orolig för lille Jamie. Hoppas allt är fint med honom i alla fall:)!
/Trogen läsare
http://juliaochtuva.blogg.se
Ronja
21 maj 2012 13:51
Nu börjar det bli dags för en ny bloggpost! Hur mår skrutten?