Inlägg publicerade under kategorin Januari

Av Karin Larsson - 21 januari 2012 15:30

Idag var det första kängurusittningen! 

Känguru kallas stolen som man sitter i, man kan höja och sänka både ryggstöd och benstöd med den för att göra det enkelt att sitta med bebisen. Det som är lite tjorvigt när man ska ta ut honom ur kuvösen är ju att alla slangar ska med, allt till respiratorn, matsond, dropp osv. så det tog ett tag innan han var redo för sin flygtur över till mig. 

Tillslut så landade han på mitt bröst, mamma stod och grinade, pappa fotade och Göran tog det allmänt lugnt. 

Det var väl rätt mysigt att ha han nära, men man blir ju så orolig för alla slangar, hela tiden hålla koll på tuben i näsan så den inte åker ut. Så den här första sittningen var lite jobbig, satt och spände mig mer än slappnade av, men det gick bra ändå tycker jag. Eftersom det är lite bök och stök med allt innan han är ute så ska man helst sitta med honom i minst två timmar, gärna hur länge som helst. Fick veta att i Uppsala så ser dom helst att man sitter i känguru med barnen hela dagarna, det tycker dom inte här i Umeå, men iaf en gång per dag vill dom väl att man sitter, så länge barnet orkar med det förstås.


 

     

 

Mys!   

ANNONS
Av Karin Larsson - 19 januari 2012 21:15

Idag har vi haft besök för första gången sen mamma och pappa for i helgen. Jamies farmor Doris och faster Susanne har kommit hit för att hälsa på, med sig hade dom rena strumpor till Göran, tro mig, vi är kort om kläder, väntar in en stor väska till helgen. Sen fick jag choooklaaad, gött. Sen så var det en present till Jamie, en jättefin filt, från farmor Doris, faster Susanne, Tobbe, kusin Liam, kusin My, farbror Henrik, Anna och kusin Axel. Tack så mycket!


 

Samtidigt som dom kom så fick vi även besök av Birgitta och min barndomskompis Ida, mamma hade skickat brev till Birgitta med saker till oss, rena kläder och tofflor bl.a har gått omkring här i vinterskor, snacka om stans mest ofräscha fötter  


Alla fick gå upp och träffa Jamie för att sedan ta en fika, härligt att få koppla bort hjärnan och höra alla prata om allt annat. Man blir rätt fast i sjukhusprat så att höra om andra saker som inte rör sjukhus är underbart! 

ANNONS
Av Karin Larsson - 16 januari 2012 11:00

Två nätter på BB, det fick räcka, sen då tackade vi för oss och flyttade ner till anhörigboendet. Sitta däruppe där alla har sin bebisar på rummet och myser, nej det blev för mycket för oss båda, så vi tog våra få tillhörigheter och drog.


Här på anhörigboendet känns det lite mer privat, vi har då ett eget rum med två sängar, två fåtöljer, stor tv med inbyggd dvd samt toalett med dusch. Det enda som blir intressant är att vi delar kök med alla andra som bor här, vi har ett litet skåp som ska likna ett skafferi, får inte plats med så mycket där, även kylskåp och frys. Sen finns det tvättstuga som man bokar tid till, precis som hemma. Man måste städa sitt eget rum förstås, men det är ju ok, ibland måste man ju få lätta hjärnan med vardagliga sysslor också.


Innan vi gick från BB så kom det in nån läkare och funderade på hur det var osv. sen så började han prata om hur det blir vid nästa graviditet, vad man måste kanske tänka på vid nästa graviditet, och nästa graviditet..var som en grammofonskiva som hakat upp sig. Vi satt bara där och hmmm'ade till allt han sa, när han väl gick så tittade vi på varandra och sa STOPP, kan vi ta oss igenom det här först innan vi ens tänker tanken på nästa barn, så där var vi både överens om att vi går igenom den här graviditeten först. 

Man kan säga att det fortfarande är en graviditet, för man räknar fortfarande graviditetsveckor, så idag är han egentligen 23 veckor i graviditet, även om han är två dagar gammal i livet utanför magen.


Måste börja fundera på vad man vill ha hemifrån, kläder förstås, sen så vet jag inte, men jag har ju några dagar på mig att tänka innan mamma och pappa kommer ner.

Av Karin Larsson - 15 januari 2012 09:00

Ny dag, skyndade oss igenom frukosten på BB och sen ner till Barn 4 avdelningen. 

När vi kom in så låg han i ett blått ljus och "solade sig". Det är nåt som kallas ljusbehandling, han fick en del blåmärken av att komma ut och för att undvika gulsot, som kan leda till hjärnskador, behandlar dom då med ljus.


    


Han var även uppkopplat mot en respirator som pumpade in luft i lungorna. Dom hade lyckats sätta in navelkateter redan i Sunderbyn och använde sig av den för att ge honom en massa mediciner. 


    

Här har ni en blandning av vad man ger i medicinväg.


Dom hade vägt och mätt honom under natten;

535 gram tung, 29 cm lång och ett huvudomfång på 20,8 cm.

Inte så stor alltså, vi jämförde med ett margarinpaket tung och som en skollinjal lång.

 


Vad händer nu då? Vad ska vi göra? 

Ja det som händer är att vänta ut honom, se så han tar emot vården som han får. Vi föräldrar kan vara nära, hålla handen på honom och prata med honom, sen är det bara att vänta..och vänta...och vänta..

Av Karin Larsson - 14 januari 2012 03:30

...kl. 03.30 vaknar jag av smärta i magen, ligger i sängen i en halvtimme, vrider och vänder för att hitta rätt ställning som kanske kan göra så smärtan ger med sig. Men nej. Ger upp efter en halvtimme och går på toa, intalar mig själv om att dom där jäkla järntabletterna gör mig stenhård i magen, nu ska jag sitta här tills skiten (bokstavligt talat) ska ut! Efter en stunds sittande så kollar jag ner, och där var det inge skit, men blod...skräck, förtvivlan och total rädsla. Men jag går ut försiktigt från toa, sätter mig vid datorn, kollar numret till Sunderbyn, går sen och väcker Göran..

"älskling, förlåt att jag väcker dig, men det kommer blod"

På två sekunder var han uppe och på väg ut genom dörren, fick bromsa han och säga att jag kanske borde ringa in först så det inte blir nå konstigheter, vill ju vara säker på att det är ok att komma dit.

Ringer och det svarar en dansk(?) kvinna, hon ställer massor med frågor; är du säker på att blodet inte kommer från analen? JA! Är du säker på att du vill komma in eller vill du avvakta? JAG KOMMER!

Göran är redan ute och skrapar rutorna på bilen, jag står i hallen och funderar på om jag ska ta med mig soporna på vägen ut, -äsch jag tar dom sen! 

Sätter mig i bilen och kör mot Sunderbyn, inte den roligaste och enklaste körningen, men vi tog oss fram och jag höll hastigheten hela vägen, duktigt va?!

Framme vid Sunderbyn vid fyra snåret på morgonen, går dubbelvikt mot akutingången, möts upp av nån sköterska (tror jag det var) som ringer och dubbelkollar så jag ska mot förlossningen, står dubbelvikt och väntar medans han ringer

-vill du ha en rullstol? Nej, inte det, jag kan gå, ingen fara med mig..*pust,flämt,stön*

Går genom kulverten mot förlossningsdelen och möts där upp av en annan sköterska, in på ett rum, lägga mig på en brits. 

-Vi ska kolla hjärtljuden på bebisen!  Ok, svarar jag.

In på toa, kissa i en mugg, tillbaka, kolla mera hjärtljud.

In kommer en ny sköterska

-Hej, vi ska göra ett ultraljud och kolla hur det ser ut! Ok, svarar jag.

In i ett nytt rum, kolla UL.

-Ok, säger sköterskan, ska ta några mått osv. kommer snart tillbaka.. hon går och kommer tillbaka

-Ok, säger sköterskan igen, jag ska vara helt ärlig, det är så att bebisen är på väg, jag har kontaktat ett team i Umeå och dom är på väg upp. Vi kommer antagligen inte hinna flyga dig ner till Umeå för det är viss risk att du kommer förlösas i luften och det vill vi inte. Utan vi kommer ge dig kortison, bricanyl sen även en annan medicin som gör att värkarna ska försöka bromsas upp. 

Min tanke är; åh nej, det var det! 

Tittar på Göran, hur går det? Hur känns det? Det är ok, det går bra.

Flyttas från en brits till en annan, tillbaka till salen och får då mätare på magen som kollar värkar. Ligger där och skakar som ett asplöv, bricanylen, och blir så småningom illamående. Det händer säger förlossningssköterskan, det är vanligt, ligger där och hulkar till och från medans värkarna fortfarande kommer och går.

Helt plötsligt hulkar jag till ordentligt, FAN, det händer nåt, det forsar nåt därnere...trycker på en larmknapp och in kommer sköterskan igen

-jaha, det är vattnet som gått, säger hon helt självklart

Jag kände mig som en idiot, hade helt glömt bort att det var en massa vatten därinne..

Ny sal, ny säng och fortsatt hulkande och värkande.

05.35 gick vattnet

06.22 kom bebisen ut

Vi hann knappt med, våran helcoola förlossningssköterska tog det lugnt, satt och käkade apelsin vid min fotända i väntan på nedkomst. Utanför stod ett team från barnavdelningen beredd på att ta emot bebis. Så när bebisen väl kom ut så sa det svooooosch så var bebisen borta lika fort. 

Efter ett tag så underade hon om vi hann se vad det blev. Nej, ingen aning. 

Hon gick och kollade, en liten kille som var lik mamma(?!) som dom lyckats intubera. 

Efter "grattis-fika" och lite uppfräschning så gick vi och kollade in honom, liten och illröd, personalen underade hur vi skulle ta oss ner till Umeå, för tyvärr skulle ingen av oss få plats i helikoptern.

-Öhhmm, jag får väl köra..

-ALDRIG, skrek dom i kör..

-Nehe, då får jag väl ringa och väcka pappa då

Sagt och gjort, ringde pappa;

-Hej pappa det är Karin, du, det är så att bebisen ville komma ut lite tidigare än vi räknat med, så vi befinner oss i Sunderbyn just nu. Dom kommer flyga ner honom med helikopter till Umeå så vi skulle behöva skjuts dit och sen om jag kan få lite kläder och tandborste osv.

-Jaha ok, det går bra!

-Tack! 

Min pappa är lugn i sånna här situationer, även jag och Göran, mamma däremot som ringde upp en stund senare var det lite värre med. 

Så dom kom till Sunderbyn, fick se vårat lilla hjärta, och sen så bar det iväg mot Umeå, ungefär samtidigt då kom personalen till Sunderbyn och hämtade honom...

   

Första bilden  

Av Karin Larsson - 13 januari 2012 18:30

Ja det var den här dagen allting började, jobbade på som vanligt, vilket alla som känner vet vad det kan innebära. Stress och som vanligt en hel del post. Hade tack och lov sovmorgon så man fick vila ut en stund innan, var också på ganska bra humör, Göran var på väg hemåt efter fjällresan med Tobbe. 

Redan på förmiddagen så fick jag en känning att det gjorde lite ont i magen, inge konstigt, brukade bli så om jag stod framåtlutad för länge när jag "kammade" post. Packade ihop min post och for ut på turen, gjorde ont i magen ibland då också, men det var väl byxorna som spökade och tryckte till på magen. Jobbade sen eftermiddag med mamma på FC (Företagscenter), berättade om mitt magont, men ingen av oss tänkte så mycket mer på det.

Kvällen kom och jag handlade, lagade mat och hämtade Göran vid bussen, berättade om magen som spökade, han undrade om vi skulle åka in och kolla läget för säkerhets skull, men näää, det är nog inget, behöver bara vila en stund.


Klockan närmade sig elva och jag satt och klockade hur mitt magont uppförde sig, men det kunde ju inte vara värkar redan, det är ju flera månader kvar, fyra månader närmare bestämt. Läste i Vänta Barn boken, sammandragningar vart det mest logiska förklaringen, magen bli spänd och det kan göra ont, uppkommer för det mesta om man har haft det stressigt! Ja men där var ju förklaringen, så om jag går och lägger mig och sover så går det säkert över tills imorgon...

Presentation


Livet med Jamie
vår son född prematur i v. 22+5
Jag hoppar lite tidsmässigt, så det kan komma inlägg ifrån Januari som jag skriver nu i februari, tar lite tid att komma ihåg allt som hänt.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jamie med Blogkeen
Följ jamie med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se