Jag börjar väl som vanligt med att säga att det var väl inget ovanligt idag. Han sköter sig så pass fint så läkarna knappt tittar åt vårt håll längre i salen, känns väl på sätt och vis bra att dom tycker han är så pass stabil. Det blev iaf ingen flytt till lättvårdssal, sköterskorna som jobbar natt tyckte det var för tidigt och hade övertygat en av läkarna att vänta veckan ut, jag och Göran blev inte ledsna över det, snarare lättade.

Det enda som är gjort med Jamie idag är att han fått vätskedrivande medicin, det är alltid tomt i magen då vi kollar sonden och han går upp i vikt varje dag, lite väl mycket tycker väl läkarna, från gårdagens 1196 g till dagens 1226 g är lagom, men vi får höra vad läkarna säger imorgon.

Det svåra är att hitta lånekläder åt honom, han är ju fortfarande rätt liten men vi ska tvätta upp dom kläder han har fått så får vi se hur dom passar. I helgen fick han sin första body utav mormor och extra mormor och idag så fick han kläder från min moster, tack så mycket, han kommer se så fin ut i kläderna han har fått!!!

Jag och Helena som har barn på samma sal har förundrats över hur tallrikar och bestick försvinner härifrån, vi har väl råkat anklaga (utan bevis och på skämt) de andra som bor här på anhörigboendet, men när vi kollade köket på övervåningen så hittade vi igen allt...men vi förstår fortfarande inte vart en stol har tagit vägen, som ni märker så gör vi allt för att underhålla oss så gott det går under dagarna för att inte bli galna..hihi

Nu är det How I met your mother dags och sen sängen!

Natti!

Den här dagen har verkligen vart lugn, det har inte vart så mycket utöver det vanliga. Man börjar ha sina rutiner, kliva upp och vara med på ronden vid halv tio, sen så är det mat varannan timme, däremellan ska man äta själv. Kvällarna innebär att tvätta och fixa för att sen mysa i lugn och ro tillsammans i kängurustolen. 

Imorgon så ska vi väl byta sal, jag vet inte vad jag tycker om det, meddelar imorgon då flytten är ett faktum. 

Men dom har sag att det blir lugnare för honom i den nya salen, om det nu gör någon skillnad i hans process har jag ingen aning om. Vi hade ju bestämt att inte ha för tyst runt omkring honom hemma, tror inte på tyst miljö där man måste tassa på tå när bebisen somnat. Nå ja, tror han är rätt härdad av pipande maskiner, väsande C-PAP och prat. 

Bilder och mera uppdateringar kommer imorgon, nu ska jag umgås med Göran som är tillbaka från Boden! 

Jag förstår inte vart tiden tar vägen, men klockan går tokfort på det här stället. Tyckte jag nyss klev upp och nu är det redan dags för sängen, nå ja, skönt att man slipper sitta av tiden.

Idag skulle han få prova på nya C-PAP masken, så efter stök och bök med tvättning, vägning och mätning fick han på sig den där. Den verkar lättare att ha jämfört med den gamla, men den här nya har också sina brister, masken kan vara lite för mjuk och sen att hitta rätt storlek är ju en djungel. Vi började med medium för att avsluta kvällen med small. Som jag nämnde i tidigare inlägg så har hans näsa fått en annorlunda form, först av tuben från respiratorn och sen av gamla C-PAP'en som gör att den pekar uppåt.

Bildbevis på näsan.

Stackarn är så svullen dessutom av allt kortison. Pappa/Morfar säger att han ser ut som en engelsk bulldog och mamma/mormor säger han ser ut som Alfred Hitchcock...

Nya C-PAP masken

  Dagens vikt vart 1158 gram, längd 35 cm och ett huvudomfång på 25,2 cm.  

Men jag blir fortfarande inte riktigt klok på vem av oss han är lik...

Idag  har vart en bra dag, bättre än igår kan man ju lugnt säga. Jag var verkligen upp och ner igår efter det där men har äntligen lugnat ner mig.

Samma sköterska jobbade nu på morgonen så vi har väl pratat om allt annat än det som togs upp igår, skönt, hade hon börjat igen så hade jag antagligen gått ner och lagt mig igen och inte gått upp förrän skiftbyte av personal. Har iaf suttit med Jamie på förmiddagen, längtar så tills man kan ta upp honom ordentligt i famnen, som en "riktig" bebis, men allt har sin tid, för en vecka sen så hoppades jag på att han skulle slippa respiratorn, och se, idag har det gått en vecka och han klarar sig fortfarande. 

Ikväll ska jag och sköterskan byta C-PAP igen, men nu ska han få prova på den nya "grimman", spännande att se hur det sitter. Den han har nu trycker upp näsan en del, så inte nog med att han har en gigantisk näsborre så har han även gristryne, stackars barn. Vi ska även väga och mäta, spännande att se om han har växt nåt sen förra veckan. Vikten går stadigt uppåt och han har dubblat sin vikt sen han föddes, stooooor kille, men ändå så liten.

Jag har ju glömt att skriva det roligaste, vi har hört honom "pipa" nu!!! I fredags så kom det små svaga gnyende ljud. Och idag när matsonden skulle bytas och han vart på dåligt humör så hörde man svagt hur han grinade för att han blev förbannad. 

På ronden idag pratade dom om att det kanske blir dags att byta sal, till lättvårdssalen, det är ju kul men ändå jobbigt, är det riiiktigt riktigt säkert på att han inte behöver vara kvar där, en stund till, kanske, snälla..fast jag förstår, han är inte i behov av samma vård som vissa andra, och han har ju även samma tillsyn som på intensivsvårdssalen. Detta innebär att vi hamnar bland dom stora bebisarna, dom som ser ut som jättar bredvid honom...i den här takten och som han sköter sig så känns Sunderbyn inte så långt borta, men jag tar inte ut något i förskott, vi får helt enkelt se!

Tack idag för den roliga posten! Väldigt uppskattat! Det handlade om en grötstöld den 24 februari, en tub gröt försvann, underligt men sant, och idag kom detta med posten från en kollega som tyckte synd om oss...

Tusen tack!!!   

Varje helg så kommer mina föräldrar ner på besök från Boden, det innebär för oss socialt utbyte med omvärlden och att helgen verkligen innebär helg. Vi brukar åka ner på stan en sväng, gå ut och äta och varje söndag så åker vi och storhandlar, skönt med lite miljöombyte. Ibland tar vi oss ut på promenader på vardagarna, men det brukar vara lite segt ibland att ta sig härifrån. 

Jag och Göran har fr.o.m i fredags försökt lära oss tvättning av ansikte och byte av C-PAP näsa, det är fortfarande utmattande, jag spänner mig som en tok och vill vara försiktig men ändå någorlunda snabb för Jamies skull. Det kommer ta några gånger till innan jag tycker att det är ok, stressande att se när syret går ner på 60 och lägre.

Vet inte vad som hände idag däremot. Vi kom upp i vanlig ordning för han skulle ha mat, sköterskan hade redan börjat ge honom så vi fortsatte. Efter en stund kommer en annan sköterska, en av hans omvårdnadsansvariga,  och börjar prata om att vi borde vara där oftare, sitta med honom ännu mer och att vi inte alltid måste göra allt tillsammans utan att man kan turas om, den ena kan ta hand om honom så kan den andra gå ut på promenad osv osv osv..hon bara vräkte ur sig massa saker med slutklämmen att "det är ju för Jamies bästa". Mina känslor under den stunden var; förbannad, arg, sur, lessen, kränkt, sårad. Tack för den, det var precis det jag ville höra. Varje gång jag lämnar det här sjukhuset så får jag dåligt samvete, är jag borta för länge får jag dåligt samvete, om jag råkar somna på dagen för att jag är trött och i samband med det blivit borta nån timme får jag dåligt samvete. Ja ni anar mönstret. Min ständiga tanke är att dom dömer mig för att jag vart borta, för att jag inte tar hand om honom så mycket som dom förväntar sig. Göran och mamma såg på mitt ansiktsuttryck på en gång att jag vart förbannad. Men jag höll mun och fortsatte mata Jamie. Jag är en person som undviker diskussioner, hatar konflikter och börjar någon ha en hetsig diskussion (som inte jag är med i) så lämnar jag rummet. Nu vart det bara att bita ihop, gick därifrån helt tyst men när jag kom ner på rummet bröt jag ihop. Jag tokgrinade. 

Efter det att alla åkt till Boden, även Göran, så gick jag upp och tog hand om honom som planerat, höll huvudet högt och låtsades om som ingenting. När jag väl satt mig med honom så kom hon fram igen och pratade med mig och sa att hon förstod att jag hade blivit sur men att vi kunde prata imorgon istället. Jag vill inte prata imorgon. Jag vill bara låta det vara och fortsätta bry mig om min bebis. Vi har skött oss exemplariskt under förra veckan, nu under helgen har vi inte suttit med honom TVÅ gånger som dom hela tiden propsar på, men vi har iaf suttit en gång varje dag. Det kanske låter lite med en gång per dag, men om man förstår allt annat jobb som försigår mellan varje matning och att han ska få vila minst en halvtimme efter varje matning så går inte tiden alltid ihop. Nånstans däremellan måste vi få äta och sova också. Jag vet också att det blir mer ansvar på oss när vi kommer hem, men det blir en annan sak, då är det han som säger när han är hungrig, jag sköter om honom utan en saturationsmätare som säger att syret är lågt eller pulsen för hög. 

Blä, det här blev värsta gall-urskrivningen för mig...

Nåt roligt då?! Jo faktiskt. Efter sittningen ikväll så la jag tillbaka honom på mage med huvudet åt vänster, han låg och krånglade i sängen och verkade inte alls nöjd, efter en liten stund så ser jag hur han lyfter upp kroppen och vrider huvudet till höger och lägger sig ner. Chockad står jag och ser på, han ville tydligen ligga åt det hållet istället, ok då, var sån då. Hade ingen aning om att han var SÅ stark! Duktig kille! 

Jag är ju en Mamma Mu, vareviga dag med ett mellanrum på 3-4 timmar så säger mina bröst till mig att det är dags för avlastning. Som tur är så får man låna en pumpmaskin på det här stället. Började redan att pumpa dagen efter han föddes och alla i personalen uppmuntrade till att man kan ge sin bebis mat, så lycklig som jag var har jag försett min son med mat så gott som hela tiden. Min stora "skräck" är att jag pumpar för lite att han inte ska få tillräckligt med mat, varje gång dom ökat på maten så har jag fått panik och tänkt att det här kommer aldrig och räcka. Idag äter Jamie varannan timme, när han får mat är det 15 ml varje gång. Man kan då räkna ut att det inte är några jättemängder. När vi kom upp igår så frågade sköterskorna om jag pratat med hon i mjölkköket, för hon tycker jag producerar för mycket och undrar om jag vill donera istället det överskott som blir, snacka om att jag blev paff, men jag medger att matte aldrig vart min starka sida, dessutom räknade jag med att dom ger honom allt jag åstadkommer. Göran har ju räknat åt mig många gånger och visat att det kommer att räcka i flera dagar framåt, men men, man kan aldrig vara säker..hihi. Så där har ni det, mitt liv och dygnsrytm styrs av mina bröst, tyvärr. Det känns iaf bra att man kan bidra med nåt här, dessutom får man en liten slant för det man ger!Ska skriva mer om lördagen sen, min söta karl har ockuperat datorn så det är lite segt att sitta med mobilen och skriva inlägg. Sorry för ett mindre roligt inlägg, tack och god natt från en trött mamma! :-)

Har vart en fullt upp dag idag, så nu tar jag mig tid att skriva.

Morgonen blev en kängurusittning för mig och Jamie, pappa fick passa på att ha lite egentid. Lyckades lägga tillbaka honom i sängen efter vi suttit tillsammans, även om det är lättare nu att ta upp honom så är det fortfarande slangar att hålla koll på. Det gör inget om C-PAP näsan skulla lossna, det är bara att sätta tillbaka, men jag undviker helst det om det går. Vi har tvättat han idag, vi skulle prova att byta C-PAP näsan och tvätta huvud och kropp. Kroppen är inga problem, det har vi gjort förr, men huvudet nu då han har C-PAP, oj oj. Nu hade han ju lyckats få sköterskan som behandlade honom som en vanlig bebis, stackaren låg på mage och sov, hon kommer rycker upp honom och FLIP så har hon vänt han på rygg, snacka om chockad Jamie, han fattade ingenting och bara tokstirrade på oss. Efter allt knep och knåp med tvättningen och byte av mössa osv. så somnade han omgående. Jag och mamma var och kollade efter kläder till honom, hittade inget i hans storlek som var "pojkaktigt" så han fick en rosa body. Nu när vi var upp på kvällen hade han fått en blå på sig, undrar om någon sköterska tyckte det spelade roll om rosa och blått, jag och Göran bryr oss inte det minsta.

Dom två senaste dagarna har jag vaknat av mardrömmar, drömmer att han har jättedålig syresättning och dom arbetar frebilt för att få det bra, i den ena drömmen så hade han även dåliga värden, antar att miljön runt omkring påverkar, man hör, ser och läser om en massa och blir väl därefter väldigt nojig. Nu går det fortfarande bra för honom, tack och lov, det enda som blir ibland är när han äter, han glömmer bort att andas ibland och både syre och puls far ner, inge roligt att se, så man får som massera honom för att påminna han att andas. 

Det jag längtar efter just nu är att få höra han låta, ett litet pip eller nåt, men än så länge är han tyst. Frågade sköterskan för nån morgon sen om hur länge det kan ta innan dom låter efter att ha kommit ut ur respiratorn, hon svarade att det kan bli på en gång eller så tar det ett tag. Har en teori om att han måste ha en bra syretillförsel i lungorna för att orka med sitt första pip. Men jag väntar, det kommer när det kommer.

Nu ni, här händer det grejer! Kom upp på morgonen för att ta hand om Jamie, det vanliga hade vi tänkt oss, men han hade precis blivit bytt på och tvättningen kunde vi göra senare. Vad ska vi hitta på då, Göran satte sig i känguru med honom i väntan på ronden. Vi hann bara flytta över honom till Göran så kom läkaren förbi..

Sköterskan: Får vi sätta Jamie på vattenbädd?

Läkaren, som knappt tittade: Ja det går bra!

Jaha, inga koller eller nåt, så bort med kuvösen och in med den nya fina sängen, med sänghimmel!! Jag är lite avis, har alltid velat ha sänghimmel, men jag har aldrig fått nåt gensvar från mina föräldrar angående det, kom alltid en kommentar om massa damm och äckligt, nå ja, nog om mig.

  Vattenbädd med sänghimmel

Eftersom det blir säng så måste man ju ha kläder också!

Storlek 38 

Efter känguru hos pappa i två timmar lyfte vi över honom till nya sängen, pappa klädde på honom, och vips så låg han där, våran bebis, va stor han såg ut med kläder på. Wow!

Snygging i blå body  

   Matdags, den lila sprutan är dagens lunch

samma som igår, variationen är ju inte så stor på det här stället