Under våran första tid här på sjukhuset så delade Jamie sal med en liten tjej vid namn Denise, efter ett tag så vågade vi börja prata med hennes mamma Lisa. Som dom flesta vet så är den mest lästa bloggen på hela bloggplatsen den som Lisa skriver om sin dotter Denise, nu har hon länkat min blogg från hennes och hoppsan, vi ligger på plats nummer två som mest lästa, tack för att ni har kommenterat och läst!

Jamie sköter sig fortfarande exemplariskt, vi försöker pallra oss upp i tid på morgonen för att tvätta honom och byta blöja. Tvättningen går ju bra, men när vi ska byta blöja så stannar vi upp, inte för att vi inte kan eller vill ta hand om det hela, men han har världens pungbråck, stackars lilla kille. Vi måste alltid be om hjälp att trycka tillbaka det, för det där med att trycka på pungen är inte våran grej, än, pappa Göran tycker verkligen att det ser otäckt ut. Tror dom flesta killar skulle tycka det om dom såg hur det går till. Men ingen är lyckligare än Jamie efteråt, grejen med C-PAP är att det far ner luft i magen också, och det innebär att det måste ut, och när tarmarna ligger nere i pungen så, ja, ni kanske kan föreställa er.

Innan vi gick och la oss igårkväll så sa vi åt sköterskan att om hon ville så fick hon sitta med Jamie i känguru, så när det blev lugnt på salen så passa hon på att sitta med honom, jag tyckte det var helcoolt, han hade tyckt att det var mysigt och sov så skönt. Jag har också suttit med honom ikväll, så skönt när man kan slappna av jag somnar så gott med honom på mitt bröst. Förut var det så tjorvigt då man hela tiden var tvungen att hålla koll på tuben i näsan, nu är det mycket enklare, om masken skulle lossna lite så gör det inget det fixas ganska fort och enkelt.

Imorgon blir det kanske vattenbädd, få höra vad rondade läkare säger. 

Tack och god natt för idag!