Lino

5 mars 2012 08:48

Åh, vilken jäkla häxa!
Ni är så jäkla starka och duktiga, en annan hade ju kollapsat för längesen :/

Många kramar!!

J

5 mars 2012 09:11

Det finns så många på neonatalavdelningar som inte tänker sig in i föräldrarnas situation innan de säger saker. Mitt barn var inte fött före vecka 30 och vi stannade på sjukhuset i tre veckor bara. Men jag fick en förlossningsdepression och hade ingen som helst lust att varken äta eller ta hand om mitt barn. Men jag gjorde det bästa jag kunde. Jag sov med mitt barn varje natt, hon låg innanför mina kläder och sov. På dagarna lät jag henne sova i värmebädden. Jag matade alla måltider och jag bytte alla blöjor. Inte en enda gång lämnade jag avdelningen, bara när jag skulle ner till pressbyrån i reception för att köpa något att äta ibland. Det enda kravet jag ställde på personalen var att jag ville att de tog hand om min dotter hela natten första veckan (den tid jag inte kunde sova med henne på mig) och de flesta i personalen tyckte det var helt okej, de förstod mina känslor. Själv hade jag en depression men pratade såklart inte med alla sköterskor om hur jag kände. Och det enda som gjorde att jag orkade med dagarna psykiskt var om jag fick sova 6 timmar per natt på sjukhuset. Men nej det var inte okej enligt vissa sköterskor, men tack och lov var dessa få som inte förstod mina behov. Min dotter mådde utmärkt, var aldrig ledsen och åt bra, sov bra och gick upp i vikt fort. Ändå skulle de alltid tjata på mig när jag kom att jag borde ha henne hela nätterna också och att hon saknat mig hela natten. Jag höll på att bli tokig på de sköterskorna som pratade på detta vis. När jag sedan blev utskriven från bb och fick flytta in på neonatalen så valde jag att ha min dotter hos mig dygnet runt och överdrev till och med skötseln av henne. Jag blev besatt av att få höra att jag skötte mig exemplariskt. Jag mådde inte alls bra, och när min dotter blev utskriven och jag kom hem så skötte jag henne dygnet runt och gjorde allt utmärkt. Men ingen hade pratat med mig om att älska henne eller hur man älskar sitt barn när allt bara handlar om rutiner. Jag grät floder när min dotter var runt halvåret gammalt och jag för första gången såg på henne och kände kärlek. Innan dess handlade det bara om att ta hand om henne och göra andra nöjda med mig, men nu kunde jag äntligen börja livet på riktigt som en mamma som älskar sitt barn.

Ewa

5 mars 2012 12:10

Innan man slänger ur sig det hon gjorde borde man tänka sig för.
Hur jobbigt har inte ni det redan. Ni måste ju bli starka och orka med att vara bra föräldrar. Är inte de där för att sköta om de små. Om nu inte mamma eller pappa orkar hela tiden.
Man älskar väl inte sitt barn mindra för att man inte är där varje minut. En stark glad mamma eller pappa är väl målet.Sköterskan hade säkert en dålig dag, som man inte får ha när man jobbar där hon gör. Ta hand om er och er lilla bebis.

Tanna

5 mars 2012 13:21

Hej ! Jag är själv också prematurmamma. Dock kom våran kille senare v 31+6. Konstigt det där med personal på neo, man borde ju tycka att dom skulle ha mer förståelse för föräldrar speciellt mammor. För oftast har det ju hänt nåt, mamma är sjuk el liknande, traumatiska förlossningar osv. Man mår oftast inte bra som mamma och sen behöva ha dåligt samvete 24/7...nä det är inte ok. Vissa tjatade på mig medans jag var inskriven på BB och var rätt dålig att jag borde vara på neo mera. Och dom på BB ville inte släppa mig och var nästan arga när jag gick för dom ville inte riskera nåt. Tillslut så bad jag en på neo skriva en lapp där det stod att mamma är sjuk och kommer endast när hon orkar. Så slapp jag massa frågor. Ändå var jag där flera ggr om dagen....Stå på dig, du behöver få egentid och ibland är det grymt skönt att vara 2 st på neo. Jag var alltid orolig när min man inte var med. Det går inte att jämföra livet på sjukhus och hemma. när man är hemma kommer allt naturligt, men på sjukhus tycker jag faktiskt att personalen kan ta alla nätter och även vissa matningar osv.
Mvh Tanna

Nillan

6 mars 2012 09:35

Hej!
Jag har också varit på barn 4 i slutet av förra året. Känner igen mig av det du skriver om dessa sköterskor som antagligen borde arbeta med maskiner, brädor eller andra döda ting och definivt inte människor! Vår lilla kille kom i vecka 34 så det blev bara lite drygt 3 veckor på sjukhuset men alla har vi nog samma känsla, att vi inte är tillräckliga. De behöver vi knappast höra av personalen. Det gick till så att vi skulle få ha vår son inne på föräldrarummet (vilket vi var överlyckliga för) men efter typ två nätter kände vi att de skulle vara skönt att få sova mellan 00.00 - 06.00 iaf. Så jag gick och frågade om vår son kunde sova inne på salen den natten och fick till svar: "Nja, då får du fråga nattpersonalen för det är ju DU som ska ta hand om ditt barn". Mmm som om jag inte ville de? Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte sa något. Men jag förstår dig precis, jag orkade inte ta nån konflikt så de fick vara. Stå på dig om det går! Tusen styrkekramar till er!

Mila

7 mars 2012 17:09

Men Hallå! En del hamnar verkligen i fel yrke och på fel plats, så får man bara inte säga! Började läsa inlägget och tyckte att det lät så bra att ni gjorde saker och ting tillsammans man blir ju starkare då lixom. Stå på er! Ni måste må bra och orka och det är väl det som är bäst för erat barn!