Jag förstår inte vart tiden tar vägen, men klockan går tokfort på det här stället. Tyckte jag nyss klev upp och nu är det redan dags för sängen, nå ja, skönt att man slipper sitta av tiden.

Idag skulle han få prova på nya C-PAP masken, så efter stök och bök med tvättning, vägning och mätning fick han på sig den där. Den verkar lättare att ha jämfört med den gamla, men den här nya har också sina brister, masken kan vara lite för mjuk och sen att hitta rätt storlek är ju en djungel. Vi började med medium för att avsluta kvällen med small. Som jag nämnde i tidigare inlägg så har hans näsa fått en annorlunda form, först av tuben från respiratorn och sen av gamla C-PAP'en som gör att den pekar uppåt.

Bildbevis på näsan.

Stackarn är så svullen dessutom av allt kortison. Pappa/Morfar säger att han ser ut som en engelsk bulldog och mamma/mormor säger han ser ut som Alfred Hitchcock...

Nya C-PAP masken

  Dagens vikt vart 1158 gram, längd 35 cm och ett huvudomfång på 25,2 cm.  

Men jag blir fortfarande inte riktigt klok på vem av oss han är lik...

Idag  har vart en bra dag, bättre än igår kan man ju lugnt säga. Jag var verkligen upp och ner igår efter det där men har äntligen lugnat ner mig.

Samma sköterska jobbade nu på morgonen så vi har väl pratat om allt annat än det som togs upp igår, skönt, hade hon börjat igen så hade jag antagligen gått ner och lagt mig igen och inte gått upp förrän skiftbyte av personal. Har iaf suttit med Jamie på förmiddagen, längtar så tills man kan ta upp honom ordentligt i famnen, som en "riktig" bebis, men allt har sin tid, för en vecka sen så hoppades jag på att han skulle slippa respiratorn, och se, idag har det gått en vecka och han klarar sig fortfarande. 

Ikväll ska jag och sköterskan byta C-PAP igen, men nu ska han få prova på den nya "grimman", spännande att se hur det sitter. Den han har nu trycker upp näsan en del, så inte nog med att han har en gigantisk näsborre så har han även gristryne, stackars barn. Vi ska även väga och mäta, spännande att se om han har växt nåt sen förra veckan. Vikten går stadigt uppåt och han har dubblat sin vikt sen han föddes, stooooor kille, men ändå så liten.

Jag har ju glömt att skriva det roligaste, vi har hört honom "pipa" nu!!! I fredags så kom det små svaga gnyende ljud. Och idag när matsonden skulle bytas och han vart på dåligt humör så hörde man svagt hur han grinade för att han blev förbannad. 

På ronden idag pratade dom om att det kanske blir dags att byta sal, till lättvårdssalen, det är ju kul men ändå jobbigt, är det riiiktigt riktigt säkert på att han inte behöver vara kvar där, en stund till, kanske, snälla..fast jag förstår, han är inte i behov av samma vård som vissa andra, och han har ju även samma tillsyn som på intensivsvårdssalen. Detta innebär att vi hamnar bland dom stora bebisarna, dom som ser ut som jättar bredvid honom...i den här takten och som han sköter sig så känns Sunderbyn inte så långt borta, men jag tar inte ut något i förskott, vi får helt enkelt se!

Tack idag för den roliga posten! Väldigt uppskattat! Det handlade om en grötstöld den 24 februari, en tub gröt försvann, underligt men sant, och idag kom detta med posten från en kollega som tyckte synd om oss...

Tusen tack!!!   

Varje helg så kommer mina föräldrar ner på besök från Boden, det innebär för oss socialt utbyte med omvärlden och att helgen verkligen innebär helg. Vi brukar åka ner på stan en sväng, gå ut och äta och varje söndag så åker vi och storhandlar, skönt med lite miljöombyte. Ibland tar vi oss ut på promenader på vardagarna, men det brukar vara lite segt ibland att ta sig härifrån. 

Jag och Göran har fr.o.m i fredags försökt lära oss tvättning av ansikte och byte av C-PAP näsa, det är fortfarande utmattande, jag spänner mig som en tok och vill vara försiktig men ändå någorlunda snabb för Jamies skull. Det kommer ta några gånger till innan jag tycker att det är ok, stressande att se när syret går ner på 60 och lägre.

Vet inte vad som hände idag däremot. Vi kom upp i vanlig ordning för han skulle ha mat, sköterskan hade redan börjat ge honom så vi fortsatte. Efter en stund kommer en annan sköterska, en av hans omvårdnadsansvariga,  och börjar prata om att vi borde vara där oftare, sitta med honom ännu mer och att vi inte alltid måste göra allt tillsammans utan att man kan turas om, den ena kan ta hand om honom så kan den andra gå ut på promenad osv osv osv..hon bara vräkte ur sig massa saker med slutklämmen att "det är ju för Jamies bästa". Mina känslor under den stunden var; förbannad, arg, sur, lessen, kränkt, sårad. Tack för den, det var precis det jag ville höra. Varje gång jag lämnar det här sjukhuset så får jag dåligt samvete, är jag borta för länge får jag dåligt samvete, om jag råkar somna på dagen för att jag är trött och i samband med det blivit borta nån timme får jag dåligt samvete. Ja ni anar mönstret. Min ständiga tanke är att dom dömer mig för att jag vart borta, för att jag inte tar hand om honom så mycket som dom förväntar sig. Göran och mamma såg på mitt ansiktsuttryck på en gång att jag vart förbannad. Men jag höll mun och fortsatte mata Jamie. Jag är en person som undviker diskussioner, hatar konflikter och börjar någon ha en hetsig diskussion (som inte jag är med i) så lämnar jag rummet. Nu vart det bara att bita ihop, gick därifrån helt tyst men när jag kom ner på rummet bröt jag ihop. Jag tokgrinade. 

Efter det att alla åkt till Boden, även Göran, så gick jag upp och tog hand om honom som planerat, höll huvudet högt och låtsades om som ingenting. När jag väl satt mig med honom så kom hon fram igen och pratade med mig och sa att hon förstod att jag hade blivit sur men att vi kunde prata imorgon istället. Jag vill inte prata imorgon. Jag vill bara låta det vara och fortsätta bry mig om min bebis. Vi har skött oss exemplariskt under förra veckan, nu under helgen har vi inte suttit med honom TVÅ gånger som dom hela tiden propsar på, men vi har iaf suttit en gång varje dag. Det kanske låter lite med en gång per dag, men om man förstår allt annat jobb som försigår mellan varje matning och att han ska få vila minst en halvtimme efter varje matning så går inte tiden alltid ihop. Nånstans däremellan måste vi få äta och sova också. Jag vet också att det blir mer ansvar på oss när vi kommer hem, men det blir en annan sak, då är det han som säger när han är hungrig, jag sköter om honom utan en saturationsmätare som säger att syret är lågt eller pulsen för hög. 

Blä, det här blev värsta gall-urskrivningen för mig...

Nåt roligt då?! Jo faktiskt. Efter sittningen ikväll så la jag tillbaka honom på mage med huvudet åt vänster, han låg och krånglade i sängen och verkade inte alls nöjd, efter en liten stund så ser jag hur han lyfter upp kroppen och vrider huvudet till höger och lägger sig ner. Chockad står jag och ser på, han ville tydligen ligga åt det hållet istället, ok då, var sån då. Hade ingen aning om att han var SÅ stark! Duktig kille!